Att följa med sin tid

Kråkan över näbben är jag inte nöjd med den skall jag försöka rita om

Det känns som om jag är en insikt på spåren. En kommentar under en handledning i bygga stort kursen, reflekterande under och efter ettornas genomgång och vidare funderingar under den första dagen med tecknande på kråkan pekar ut ett viktigt vägval för mig. Jag kan inte riktigt sätta ord på det men en av de saker som har skavt i mig ända sedan jag började på HDK är den underförstådda vikten som läggs vid att följa med sin tid. Att vara rätt, en ‘trendsetter’. Att man skall vara en nyskapare fast på rätt sätt i tiden men inte bara i tiden utan också för en viss grupp av människor i tiden. Jag känner av detta trots att jag inte vill men istället för att bara strunta i det går jag omkring i motstånd. Jag blir arg istället för att bara skaka av mig det och göra min grej. Denna typ av frågeställningar funderade jag mycket på under åren mellan 30 och 40. Men jag behöver ingen repris. Det som är min ‘quest’ är fortfarande att hitta det som är min natur, att bli mer jag, inte mindre. Att hålla fast vi de värderingar som jag har vårdat och skyddat ända sedan jag var barn och tonåring. Att komma till kärnan.

Jag väljer att göra ett blogginlägg av dessa tankar för att ge mig själv en krycka att ta till när jag behöver det.

Jag blir arg 

av bygga stort kursen. Jag är ganska säker på att jag inte vill jobba så här i framtiden eftersom jag blir på dåligt humör av stora och tunga grejer, speciellt när de inte har någon funktion. Jag är sur över att slösa så mycket sammanhängande tid till ett projekt som inte är i den riktning jag vill gå i framtiden. Mest är jag besviken på mig själv för att jag inte lyckas formulera mina uppgifter så att jag kan använda min tid på bästa sätt. Nu har jag ändå tagit mig an denna uppgift och vill göra det så bra som jag bara kan. Jag kan absolut inte tänka mig att inte slutföra arbetet med kråkan.  Inspirationen från boken ”Väggen” kunde nog inte manifesteras på ett bättre sätt. Ilskan som väcks av att jag får så ont i kroppen påminner om alla tidigare tillfällen i livet då jag gjort oändligt mycket mer än jag orkat. Att jag inte skall spara skulpturen förstärker känslan av budskapet. Nu hoppas jag att jag skall gå fort att bygga färdigt så att jag får tillräckligt med tid att engobera och rista de bilder och ord som surrar i mitt huvud och att jobba med omgivning skuggor och ljud och kanske lyckas ta ett bra foto eller en film.

Tracey Thorn, ”Follow me down” är den musik som jag tänker mig ihop med kråkan.

”Oroa dig inte, allt är förgäves, som för alla människor före dig.”

Arbetet med att återvinna leran nere i ”lergrottan down under” är det som frestar mest på kroppen, det är svårt att organisera arbetet så att det ens liknar att bli ergonomiskt och att vi skall göra det tillsammans får mig som vanligt att ta för stort ansvar och göra för mycket.