Veckorna rusar och vips har vi en kattunge till

Gillar mötet mellan grön och svart, färdigköpta glasyrer på Medborgarskolan.
Helt oväntat fick familjen tillökning på onsdagskvällen.
Utställningen gränslöst på Konstmuseet.
Möte mellan nutid och 1700-tal.

Ballonggips

Full vecka, måndagen började med reflektionskurs och funderingar kring elitism. Tisdagen fortsatte med gipskurs med Jeanette List Anstrup. Ballonger, enkla former, spräcka former, göra en plugg. Vet inte riktigt vad jag vill göra så jag började utforska droppformen.

Tömde första skröjen för terminen på Medborgarskolan. Alla mina tre kurser är igång och det är full fart och jätteroligt.

På fredagen blev det inte så mycket arbete gjort. Träffade Tina, fick present av Lisa, var på vernisage, kramade på Elisabeth och en massa andra godingar. En härlig dag.

På lördagen var det dags att städa och att plocka in krukväxterna från sommarsemestern i trädgården. 

Ligger lite efter med skolarbetet mest för att jag har svårt för att bestämma vad jag skall välja att göra men annars känner jag mig bra i fas.

Boktips

För några veckor sedan hade Camilla med sig en bok till skolan som hon tyckte att jag borde läsa. Jag fastnade efter bara några få sidor.

Väggen, Marlen Haushofer

Citat ur en text hon skrev den 26 februari 1970, en månad innan hon dog i skelletcancer 50 år gammal:

Oroa dig inte
Oroa dig inte. Du har sett för mycket och för lite, som alla människor före dig. Du har gråtit för mycket, kanske också för lite, som alla människor före dig. Kanske har du älskat och hatat för mycket – men bara några få år, tjugo eller så. Och vad är väll 20 år? Efter det var en del av dig död, precis som hos alla människor som inte kan älska längre. Du har fått utstå mycket smärta – motvilligt – som alla människor före dig. Din kropp var tidigt till besvär, du har aldrig älskat den. Det var besvärligt för dig, men kanske också bra, eftersom själen inte behöver en oälskad kropp. Och vad är själen? Förmodligen har du aldrig ens haft någon, utan bara förstånd, och det hade ingen tanke på känslor. Eller fanns det ibland något annat? För ett ögonblick? När du ser blåklockor och kattögon och en människas omtanke för en annan, eller vissa stenar, träd och statyer; svalorna över den stora staden Rom.

Oroa dig inte.

Även om du vore tyngd av en själ, önskar den sig inget annat än en djup, drömlös sömn. Den oälskade kroppen kommer inte längre att känna någon smärta. Men kött, skelett och hud, allt kommer att förvandlas till aska och också hjärnan kommer äntligen att sluta tänka.

Därför tackar vi Gud, han som inte finns.

Oroa dig inte – allt är förgäves, som för alla människor före dig.

En helt vanlig historia.