Söndag 2014-04-20

Idag planerade jag och Beata att först ägna oss åt gudarna och att sedan fortsätta vår jakt på de perfekta presenterna. Beata hade upptäckt att det låg fler tempel  nära vår lägenhet. Det visade sig att det nog var två olika tempel. I det första var det mycket folk och man hörde musik ut på gatan. Sandalerna stod i rader utanför dörren. Strax bredvid vaktade färgglada tigrar och elefanter en ingång. En äldre man i vita kurta och turban höll på att stänga dörrarna, men hälsade oss välkommna tillbaka vid fyra när det skulle öppna igen. Som turist borde jag ju ha hunnit se de mest kända ställena för länge sedan så  Lotustemplet var nästa stopp. När vi närmade oss såg vi oändliga köer på båda sidorna av gatan. En kö ringlade hundratals meter på vänster sida av gatan till Lotus templet och en lika lång kö, vänd åt andra hållet, ringlade på högra sidan av gatan mot Kali templet. Människorna i båda köerna såg lugna och glada ut. Det var trevliga välordnade köer med lediga och förnöjda människor som verkade ta köandet i hettan med största jämnmod. Kanske är det något speciellt med annandag påsk eller så är det alltid mycket folk på söndagar. Vi bestämde oss för att komma tillbaka en annan dag och tog en ny rickshaw till Dilli Haat istället. Det kostar 20 rupies i inträde till marknaden men sen kan man promenera runt utan trängsel. Det finns gott om matställen med skuggiga serveringar där man kan pausa. Idag tog vi varsin mangolassi som smakade underbart. Det är konstnärerna och hantverkarna själva som hyr plats i stånden och om man skulle misslyckas med prutandet så hamnar ju pengarna på rätt ställe. Det tycker jag känns riktigt, riktigt bra.
Idag blev vi direkt infångade av en kille som sålde målningar. Oändliga mängder av handmålade bilder. Han berättade att hela familjen målade. Mormor som var 60 år, mamma och han själv också. Det fanns många fina bilder men eftersom jag har försökt hålla ögonen öppna extra mycket för Parvati frågade vi efter henne. När han plockade fram ett par målningar på Shiva och Parvati föll jag handlöst. Underbara, målade av hans moster, 40 år. Han verkade stoltast över mormor, 60 år, men moster, 40 år, blev min favorit. Färgerna gjorde de också själv, han berättade vilken blomma de använde till min favoritröda men eftersom det var ett helt okänt ord försvann det bort ur mitt minne innan jag hann skriva ned det.
Jag bestämde mig direkt för att köpa båda två för att sätta upp bredvid varandra hemma. Sen plockade han fram en större också. Den hade tagit 45 dagar att göra och den kostade 12 000 rupies. Jag köpte de två mindre och jag skall fundera lite till men tror jag skall gå tillbaka och köpa den stora också. Vad säger du Jukka, är det dags att förnya lite i vardagsrummet?
Väskor, sjalar, smycken, sandaler, gudar, elefanter i tyg och metall, målningar, kläder, keramik, dörrknoppar, kor i papier mache, guldmålningar, kurtor, saris … jag tror jag kan gå och titta hur länge som helst.
Sista fyndet, innan vi lämnade marknaden, gjorde Beata. Hon köpte en jättesöt tiger i papier mache av en äldre indisk man med bara några få tänder kvar i munnen. Tigern har fått namn och hedersplats som första husdjur i nya lägenheten. Den påminner om både Totte och rattskatten.
Middagen köpte vi på den restaurang i Ohkla 2 där Beata ätit lunch varje dag när hon volontärarbetade. Channa bhatura, en jättestark kikärtsgryta som inte såg mycket ut för värden men smakade underbart. Till efterrätt blev det jamun gulab, marsipanig sockerkaka indränkt i en lag, vansinnigt gott.
Bröllopsperioden i Delhi verkar vara i januari, februari när klimatet är som bäst men vi fick en glimt av ett bröllopsfölje från rickshawn på vägen hem. Brudgummen med en pärlslöja för ögonen och en liten ‘näbbgosse’ bredvid sig, red först på en häst. Efter kom ett gäng musiker som spelade och sedan en blomstersmyckad bil. Beata berättade att Indiska bröllop är jättefina, men var bruden fanns i detta skede kom hon inte ihåg.
Man ser många transvestiter på gatorna här. Idag när rickshawn stannade för rött ljus var det 2 män, ganska groteskt målade, som gick runt bland fordonen mitt på dagen. De stannade inte hos oss utan gav oss bara en blick och gick vidare till nästa bil. Jag undrade vad det var de gjorde, Beata trodde att de tiggde men jag tror att de sålde något och nyfiken som jag är undrar jag fortfarande vad det var.
För var dag som går ser jag nyanser och skillnader tydligare. Det är varmt, dammigt och smutsigt på nästan alla gator i Delhi men det är ändå stor skillnad mellan olika områden. Hemlösheten och fattigdomen är vedervärdig men uppfinningsrikheten, tillvaratagandet av resurser och samexistensen mellan så många människor och djur är fantastisk. Kvinnoförtrycket är hemskt men stoltheten över skicklighet i hantverk är vacker. Förmågan att ta tillvara allt som finns och att smycka den plats man befinner sig på med enkla medel är beundrandsvärd. Jag tror att resten av värden har mycket att lära av Indien, jag har det iallafall. Bara en sån sak som att Lotustemplet är till för alla religioner.

Lördag 2014-04-19

Klockan är bara halv åtta på kvällen men oj vad trött jag är. Alla ljud, färger, rörelser, intryck och alla små beslut man hela tiden tvingas göra, tar ut sin rätt. Jag har nästan svårt att komma ihåg vad jag gjort idag men jag startade iallafall dagen med att köpa en krans med orange tagetesliknande blommor för 10 rupies. Sen gick jag till det lilla templet på vår gata. Kobran till höger såg fortfarande läskig ut, guden i mitten, en orange någonting, med trasig näsa såg trygg ut medan profeten till höger verkade sträng. Jag valde den snälla i mitten, tog av mig skorna och la blommorna vid dess fötter. Där låg det redan blommor, småpengar, rökelse och en del annat. Jag bad lite tafat om skydd och försökte härma rörelsen mellan pannan och hjärtat som jag sett hinduister göra framför sina gudar. Å ena sidan är jag ju inte troende å andra sidan är jag inte ateist heller. Agnostiker, med hinduistik, estetisk känsla och med en dragning mot det goda universella kanske bäst beskriver mig. Jag tror karma är viktigt och väljer att följa min egen intuition när det gäller att tolka och finna mening i symboler, berättelser, rätt och fel.
Efter templet handlade jag lite. Idag kom jag ihåg diskmedel, skönt att slippa flytta tvättmedlet mellan badrummet och köket hela tiden. Det står alltid på fel ställe. På väg tillbaka kom en välklädd kvinna med barn fram till mig och räckte mig en lapp där det stod att hon var hemlös och behövande. Hon ville att jag skulle ge henne pengar och sedan skriva sitt namn och summan på lappen vilket jag gjorde av pur överraskning. Det är svårt att veta hur man skall hantera tiggare, det går inte att ge alla. Jag ger helst inte barn för det skall jag ordna via något faddersystem hemifrån. Men så kommer det en smutsig flicka med sin lillebror på höften och det syns att varenda öre gör skillnad. Gamla män, kvinnor och krymplingar känns inte lika komplicerat att ge fast när jag gärna vill ge har jag oftast inte någon lagom summa till hands. Många av tiggarna står i gatukorsningarna och när det blir rött ljus går de runt bland bilar och rickshaws, knackar på fönsterrutor eller gör en gest med handen för att visa att de är hungriga. De kan stå kvar länge om man inte ger och titta bedjande men ingen har hittils varit otrevlig, det är sitt eget samvete man får kämpa med.
Kaxig efter gårdagens lyckade försök att turista på egen hand bestämde jag mig för att åka till en konstutställning med 21 kvinnliga Indiska konstnärer som jag sett en annons för i gårdagens tidning. Med annonsen i handen gick jag ut på gatan för att åka till galleriet i New Friends Colony. Förhandlade pris för resan, efter några försök fick jag ned det från 200 till 100, att få det ‘by meter + 20’ som Beata ibland fixar, lyckades jag inte med. Killen som körde var trevlig och vi gjorde många försök att fråga boende och poliser i området var galleriet låg men ingen visste. Jag bad att bli avsläppt centralt i shoppingområdet och tänkte att jag kunde titta hur området såg ut när jag ändå var där. Vandrade runt på måfå, det verkade som ett rikt område. Många större restauranger och några affärer i  västerländsk stil. Jag såg ett postkontor och passade på att skicka iväg några vykort som legat bortglömda i handväskan så länge att de hunnit få hundöron. Var på väg att åka hem igen när jag såg ett annat galleri som det också var annons för i tidningen. Chintan Upadhyay hade utställning på Gallery Espace. Hade jag inte haft annonsen i handen hade jag nog inte vågat mig in för det såg dyrt och ganska oinbjudande ut. Utställning var konceptuell secondhandkonst som jag tror handlar mycket om det som jag själv funderar över. Materialism, hållbarhet, anonymitet och mening. På detta galleriet fick jag också hjälp att hitta till det ställe som jag varit på väg till från början. Av de 21 konstnärerna var det 2 som gjorde störst intryck. Uppfattade inte vad de hette men båda gjorde textila verk i tradition fast på ett nytt sätt.
Ny förhandling, autorikshaw till lägenheten, en kopp kaffe och så gav vi oss ut för ett nytt försök att shoppa presenter. Denna gång ville jag prova metron. Eftersom vi inte visste var stationen låg tog vi en cyckelricksaw dit. Beata köpte biljetter och förklarade hur det funkar. Man går genom säkerhetskontroller och väskorna scannas. Detta är vanligt också när man går in i parker och varuhus. Männen går på en sida, med manlig vakt och kvinnorna på den andra, där vakten är kvinna. I ena änden på tåget är det ‘women only’, vilket vi valde eftersom det är säkrare. Efter ett byte var vi tillbaka på Connaught Place där luftkonditioneringen och wifin på Starbucks lockade till ett stopp. Shoppingen runt CP är inte så kul så vi drog tillbaka till Paharganj där vi än en gång tittade, valde, funderade och prutade tills vi var så utmattade att vi knappt visste var vi var och det enda vi ville var att åka hem och köpa hämtmat. Det värsta är att jag nog vill gå på marknader imorgon också. Även om det är tröttande så är det lockande och magiskt igen så snart man vilat en stund. Rött och guld,  bilder och mönster, fiffiga saker, smycken och onödigheter och så den ständiga förhoppningen att man skall hitta några klädesplagg som är perfekta i värmen eller den allra, allra bästa presenten till någon därhemma.
Nu är kl 2 på natten och jag har vaknat av buller från gatan. Här är många ovana ljud men det går nog ganska fort att vänja sig för Beata sover som en stock, trots intensiva ylanden från hundarna som skäller mycket men inte alls framstår som så otäcka som jag tyckte första natten.

Fredag 2014-04-18 del 2

Efter en härlig förmiddag och ett glatt återseende med 2 glas och 1 doftljus i present till den finaste, gick eftermiddagen åt till telefonstrul på Starbucks på Connaught Place.
Jag blir galen, när man inte varit uppkopplad på ett tag tar automatisk nedladdning av senaste program och annat junk fullständigt död på min telefon, som var kass redan innan, trots total rensning och ominstallation innan jag reste. Börjar nästan luta åt en Iphone nästa gång för jag tycker google+ och alla andra djävla tilläggsappar som är hopplösa att bli av med, gått överstyr.
Nåväl jag fick ge upp mina försök att komma in på fb och ladda upp bilder och istället tog vi en promenad runt inre cirkeln. Vi lyckades inte räkna ut var det var Pikey satt och tecknade men det blir nog ytterligare något besök i området.
Jag tycker om att turista på detta sättet. Att vara kvar i ett område så länge att man kan välja att komma tillbaka efter att man smält intrycken från första besöket. Vi har ju pratat om att åka till Agra, Jaipur, Varanasi eller Rishikesh, men det känns så bra att vara kvar här i Delhi att det kanske inte blir några längre utflykter, åtminstonde inte mer än en.
Lite ‘take away’, städa upp efter det senaste bytet av vattenrenare och leka hushåll i Indien senare, är Beata ute med kompisar och jag fullständigt nöjd med min dag.

Fredag 2014-04-18

Tog en liten promenad i närområdet på morgonen för att göra dagens inköp. Jag börjar känna igen mig nu och upptäckte ett litet tempel på vår gata. Jag började titta efter ställen att köpa några blommor på och på hemvägen såg jag ett sånt ställe lite närmare vår lägenhet. Imorgon skall jag köpa en blomma och gå in och lägga den framför den mittersta guden. Guden till vänster tyckte jag såg lite otäck ut men jag får undersöka närmare imorgon.
Vackraste dottern och bästa guiden fick ledigt på förmiddagen. Jag tog en autorikshaw till National Museum, Jainpath. Maria hade sagt att det inte var så bra så jag hade inga höga förväntningar men jag bara älskade stället. Massor med bilder, så mycket detaljer, kan gå på såna ställen i timmar. Jag tog en del inspirationsfoton med mobilen men tror jag skall låna Beatas kamera och komma tillbaka. Jag hade tur för av en slump hamnade jag bland målningarna först, stenskulpturer, krigskonst och keramiken är inte i närheten av lika intressant som målningarna och textilierna.
Jag lyckades inte lika bra med prisförhandlingarna med rickshawförarna som Beata. Jag betalade 150 rupies var väg men i jämförelse med andra resor vi gjort borde jag nog betalat runt 100. Jag var i alla fall grymt stolt när jag från Lajpat Nagar 1 kunde guida föraren till Krishna Market, shop no 10. Och ni som känner mig och mitt lokalsinne vet att det är en stor bedrift.
Just nu sitter vi i lägenheten och väntar på några hantverkare som byter vår vattenrenare. Det är den fjärde i ordningen nu, varför de håller på och byter hela tiden har vi inte riktigt fattat men det är ju ett hus som håller på att byggas så de har säkert någon anledning. En liten vattenläcka och nu är de klara så vi kan ge oss ut på nya äventyr.

Torsdag 2014-04-17

Delhi zoo på Mathura Road var kanske inte det bästa zoo jag varit på men det var ändå en trevlig upplevelse. Vi strosade runt i parken som var ganska stor. Eftersom det var mitt på dagen och ganska varmt så låg de flesta djuren och vilade i skuggan. Det har alltid varit roligt att gå på zoo med Beata, hon tycker mycket om djur och det fanns både noshörningar och elefanter som vi tyckte påminde om Totte. Roligast var nog en flodhästfamilj, mamma, pappa, storebror och lillasyster bestämde vi att de var.
Hur länge kan en flodhäst hålla andan egentligen?
För flera av de Indiska familjerna verkade jag och Beata vara större attraktioner än djuren. Vi blev fotograferade av en söt familj. Först bara vi, sen med yngste sonen mellan oss, sen frun, och till sist hela familjen. Tyvärr fick inte jag upp kameran för att ta kort på dem. Beata berättade att det händer ganska ofta att folk vill ta kort på henne, ‘one click, one click’ och det hände en gång till i parken så det stämmer nog.
Efter lugnet på zoo tyckte Beata att det var dags för mig att se riktiga Indien, ‘ett ställe du nog inte vill shoppa på men som du inte kan åka hem utan att ha sett’, så vi åkte till Chandni Chowk. Beata har varit där tidigare och visste att det skall finnas en kryddmarknad där. Vi gick och gick och kom inte till någon. Eftersom jag ville prova att åka cykelrikshaw åtminstonde en gång fick jag den briljanta ideen att vi skulle ta en sådan för att hitta till kryddorna. Det kändes rätt obehagligt att någon fick trampa och kämpa för att vi skulle få åka, men det var ett bra sätt att kunna koncentrera sig på att titta utan att behöva hålla reda på var man satte fötterna. Tyvärr hade inte föraren förstått det där med kryddor så han körde oss någonstans mot mitten för de 30 rupier som vi sagt att vi skulle betala. Vi gav lite extra för att döva våra samveten och vandrade sedan iväg rakt in i myllret. Vi hittade en plåtaffär och Beata bestämde att hon hellre ville ha plåt än plast så vi shoppade lite husgeråd, 2 tallrikar, 2 skålar,  gafflar och skedar. Besticken ville han bara sälja i 6 pack så där slog vi på stort.
Vi gick omkring ganska länge och tittade. Jag önskar att man kunde vara en fluga på en vägg och bara titta. Det händer så mycket, folk lagar mat och äter, saker tillverkas och säljs, människor av alla sorter rör sig i området, gående, på kryckor, på cyklar och motorcyklar. Det luktar avgaser, kryddor och rök. Det slamrar, bullrar, tutar och man hör musik på avstånd. Folk pratar, förhandlar,  ler, skrattar, står, sitter, ligger, sover, tigger, tvättar sig, arbetar, flyttar högar av saker lastade på en cykel, trängs och hittar vägar. Jag önskar att jag kunde fånga känslan på bild men när jag plockar fram mobilen för att ta ett foto känner jag mig så klumpig och obekväm att jag stoppar ned den i väskan igen med en gång.
När vi tittat färdigt och köpt våra kardemummakärnor, började vi fundera över hur vi skulle ta oss hem.  Vi var långt från någon väg som var stor nog för att det skulle komma någon autorikshaw och trots att vi envist fortsatte att gå åt samma håll gjorde det inte någon skillnad. Beata var då smart nog att komma på att vi kunde säga att vi ville till Metro till en man med en cykelrikshaw. Han trampade oss ut ur myllret och när vi kom till en större väg bad vi honom stanna. Också denna gång betalade vi bra för att döva vår känsla att det inte är riktigt rätt att en smal äldre man skall trampa och kämpa för att vi skall få åka.
I autorikshaw hem kunde jag inte sluta förundra mig över kvinnorna som sitter så avslapnat bak på motorcyklarna i sina vackra färgglada saris, med sina bäbisar i famnen, med benen på samma sida och utan att hålla i sig. Antar att man måste börja åka så redan som barn för att klara det. Trafiken är ju inte precis lätt, det är tätt och intensivt, många filer, bussar och cyklar om vartannat och mitt i detta färgklickar till familjer på motorcykel ofta föräldrar med 2 barn och ofta utan hjälm.
Stannade till utanför lägenheten och köpte take away. Den levererades hem till dörren utan att vi behövde säga var vi bodde. Antar att alla på gatan vet vilka vi är trots detta myller av människor.
Utifrån gatan hördes musik, det lät som en karneval, kanske något påskfirande eller ett bröllop. Mätt på intryck orkade jag ändå inte gå ut och ta reda på mer utan öppnade fönstret, lyssnade och åt min Aloo Gobhi.

Onsdag 2014-04-16

Eftersom Beata var ute och träffade kompisar igår kväll medan jag stannade hemma och smälte dagens intryck lät jag Beata sova och gick ut tidigt och handlade mat. Det är intressant att se gatan vakna, någon går och sopar med kvastar av strån, det kommer två killar dragandes med en vagn och samlar ihop skräpet från de ihopsopade högarna på gatan. För att få upp skräpet använde de ett par brädor. En man spolar gatan med vatten och i ett av street food ställena står en kille och hackar lök. Kvinnor i vackert färgade saris handlar grönsaker från stånden utmed vägen och män i cyckelrickshaws plockar upp sina första kunder. Jag är nog en dålig turist för jag tycker att det är väl så intressant att se det dagliga livet i en annan kultur som att besöka monument. Att flytta in i en lägenhet istället för att bo på hotell är spännande. Imorgon skall vi ta reda på var vi skall göra av våra sopor och idag har vi utforskat utbudet av varor i plastaffärer. Vi hittade inga plasttallrikar som vi gillade och orkade inte förhandla priset på diskborsten så det blev inget husgeråd köpt idag men imorgon kanske.
Jag är grymt imponerad av Beata som hittar och kommer ihåg vad de olika platserna vi besöker heter. Jag tycker att det ser likadant ut överallt, fast olika, och det som fastnar i mitt minne, som en vackert röd traktor som brukar stå parkerad nära vår lägenhet, har ju en tendens att flytta på sig. Så för att hjälpa mitt minne. Sarojini Nagar Market är marknaden där Beata inte hittade några sandaler trots hjälpsam långhårig äldre indisk man och där vi bekantade oss med plastbutikerna. M Block Market är stället där vi hänger på Starbucks för att få både gott kaffe och WiFi, idag utnyttjade jag dessutom stället för att ladda telefonen.
Paharganj är marknaden där jag nu börjar känna igen mig. Denna gången tog vi oss istället dit från andra hållet, Rama Krishna Railway Station. Hit skall vi komma tillbaka flera gånger. Både för att shoppingen är rolig och för att vi köpte med oss take away från ett ställe på gatan. Att se dem laga maten var så intressant att vi bestämde att komma tillbaka och filma om maten var god, och det var den verkligen.
I rickshawn på vägen hem sprudlade Beata ideer om hur hon skulle ordna orden hon lärt sig på Hindi, vi kom fram till att en ordbok som skrivs i den ordning hon lär sig dem kan vara bra att ha. Ju viktigare att kunna, ju tidigare hamnar det. Då klämmer hon ur sig ‘har du med dig en linjal’, mycket onödigt och dumt har jag släpat med mig men linjal!
Nu skall jag handtvätta lite och sedan skall vi ha te och kaka och kanske ett kapitel i Shantaram innan jag somnar.

Pragati Maidan och Paharganj market

Tisdag 2014-04-15
Vi sov mycket gott i Beatas nya lägenhet. Så gott att larmet på telefonen hade stängt av sig själv. Under natten vaknade jag några gånger av ovana ljud, hundar som ylade, morrade, skällde och skrek. Det lät riktigt otäckt.  Tänkte på ett avsnitt i Shantaram som handlade just om hur läskiga  vildhundsgäng kan vara på natten och bestämde mig för att inte utsätta mig för några nattliga promenader frivilligt.
Jag håller på att läsa om Shantaram nu, det ger extra krydda att läsa böcker som utspelar sig i Indien när man är här. De små detaljerna i böckerna hjälper mig att se dem också i verkligheten. Beskrivningar av dofter, smaker och synintryck från böckerna kan upplevas och ger berättelserna mer tyngd.
Idag åkte vi till konsthantverksmuseet i Pragati Maidan. Det var ett trevligt museum. Väldigt lungt och fridfullt med mycket inspirerande religiös konst och textilier. På gården satt hantverkare och visade hur de gjorde och så kunde man förstås köpa saker också. Några mindre trästämplar och en duk med blocktryckt mönster gick inte att motstå. Jag köpte också en bild gjord på palmblad bara för att jag blev så imponerad av hantverket.
Det som gjorde allra störst intryck var ändå en 15 minuter lång dokumentärfilm om Ajrakh en färgningsteknik som kombinerar blocktryck och resist tekniker med färgbad. Jag lyckades inte förstå allt men efter lite samspråkande med vakten fick jag köpa en kopia av filmen till ett usb Beata hade med sig.
Färgerna som användes för röda och gula färger var ‘Alizarin’ och ‘Temrix’ blommor, ‘Madder’ och ‘Rhubarb’ rot. Det skall jag googla så fort jag kommer åt Internet eller när jag kommer hem.
Beata hade ett fantastiskt tålamod med mig, jag tror inte att hon hade valt att titta så noga på allt om hon varit själv. Min mobil slutade tyvärr fungera så mina inspirations foton är fast i Beatas kamera tills hon kommer hem.
Nästa plats vi besökte var en totalt annorlunda upplevelse. Till skillnad från lugnet och stillheten på området med museet var det larm och kommers i övermått på Paharganj . Är det här så som du tänker dig Indien sa Beata och ja, det kan man nog säga. Det är inte ett helt säkert område men Beata provade två lågbudget hotell här under en tid så hon visste precis vilka affärer vi skulle gå till. Jag erkänner, jag kunde inte motstå och nu undrar jag bara hur jag kunde vara så dum att jag inte tog med vår största resväska.
Efter all shopping hade vi tänkt köpa med oss dosas hem, Butter Paneer och Masala Dosa, trots många försök att få maten som take away och ‘yes, yes, no problem’ förstod de inte utan vi fick den serverad vid bordet. Det var fantastiskt gott och när vi ätit gick vi upp till lägenheten och drack kaffe och åt små goda kakor som vi köpt med oss från ett gatustånd i Paharganj.

Flytta till ny lägenhet.

Måndag 2014-04-14
De sista månaderna i Delhi skall Beata bo i en lägenhet i Lajpat Nagar. Bygget är lite försenat så hon har fått vänta några dar men idag var det dags för oss att flytta in i den första nästan klara lägenheten.
En kompis till Aria hjälpte oss tillrätta och Beata skrev kontrakt. Dubbelsäng, tv, köksvrå, 2 stolar och bord och ett badrum i ett centralt område nära Defence Colony och M Block Market där Beatas kompisar bor.
Om ungefär en vecka skall vi flytta upp några våningar.
Det ser väldigt Indiskt ut på gatan byggnadsarbete pågår och alla möjliga verksamheter. Fullt med grönsaksstånd, småaffärer, många cyckelrickshaws och små matställen.
Vi gav oss ut på jakt efter lite städutrustning, tallrikar och muggar och lite basvaror. Att hitta ett ställe som sålde muggar och tallrikar visade sig inte så lätt.
Vi skall fortsätta jakten i morgon men vi köpte iallafall 2 jättefina stengodskoppar på Dilli Haat (som jag lyckades låta bli att köpa förra gången för då hade jag ju inget behov). Nu är alltså morgonkaffet räddat. Jag hade nästan börjat gilla det Indiska morgonkaffet som görs med mycket socker och gräddig mjölk.
Efter utflykten satte vi igång att städa, packa upp och boa oss. Beata hade rätt mycket sparad tvätt så jag tog ett djupt tag i tvättbaljan. Beata har inte varit riktigt iform de senaste dagarna så hon tyckte nog att det var skönt att bli ompysslad lite.

Kali, Loudi Garden och M Block Market.

Söndag 2014-04-13
Vi startade dagen med att ta en rickshaw till ett Kali tempel. Det skall ligga ett nära där vi bor nu men det var troligen inte det templet vi hamnade på, eller så körde föraren en omväg. Ett Kali tempel kom vi till iallafall. Komplett med heliga män och många gudar. En man utanför var klädd i orange trasor. Han var målad, räckte ut tungan, gjorde grimaser och visade oss in i templet. Om han var munk eller tiggare eller bara galen vet vi ännu inte.

Det är synd att man inte får fotografera inne i templen men jag får försöka spara intrycken i minnet.
Efter besöket i templet åkte vi till Lodi Garden, en fridfull oas med många glada indiska familjer och unga kärlekspar på utflykt. Hit skall jag åka fler gånger.
På kvällen åkte vi till M Block Market, ett ställe nära ett av ställena Beata bodde på medan hon volontärarbetade. Medan Beata gick och hälsade på sina kompisar satt jag på Starbucks, och drack kaffe och njöt av att ha tillgång till Internet. Sen gick jag i affärer och iaktog kvällslivet i Indien innan vi tog en rickshaw tillbaka.