Lördag 2014-04-19

Klockan är bara halv åtta på kvällen men oj vad trött jag är. Alla ljud, färger, rörelser, intryck och alla små beslut man hela tiden tvingas göra, tar ut sin rätt. Jag har nästan svårt att komma ihåg vad jag gjort idag men jag startade iallafall dagen med att köpa en krans med orange tagetesliknande blommor för 10 rupies. Sen gick jag till det lilla templet på vår gata. Kobran till höger såg fortfarande läskig ut, guden i mitten, en orange någonting, med trasig näsa såg trygg ut medan profeten till höger verkade sträng. Jag valde den snälla i mitten, tog av mig skorna och la blommorna vid dess fötter. Där låg det redan blommor, småpengar, rökelse och en del annat. Jag bad lite tafat om skydd och försökte härma rörelsen mellan pannan och hjärtat som jag sett hinduister göra framför sina gudar. Å ena sidan är jag ju inte troende å andra sidan är jag inte ateist heller. Agnostiker, med hinduistik, estetisk känsla och med en dragning mot det goda universella kanske bäst beskriver mig. Jag tror karma är viktigt och väljer att följa min egen intuition när det gäller att tolka och finna mening i symboler, berättelser, rätt och fel.
Efter templet handlade jag lite. Idag kom jag ihåg diskmedel, skönt att slippa flytta tvättmedlet mellan badrummet och köket hela tiden. Det står alltid på fel ställe. På väg tillbaka kom en välklädd kvinna med barn fram till mig och räckte mig en lapp där det stod att hon var hemlös och behövande. Hon ville att jag skulle ge henne pengar och sedan skriva sitt namn och summan på lappen vilket jag gjorde av pur överraskning. Det är svårt att veta hur man skall hantera tiggare, det går inte att ge alla. Jag ger helst inte barn för det skall jag ordna via något faddersystem hemifrån. Men så kommer det en smutsig flicka med sin lillebror på höften och det syns att varenda öre gör skillnad. Gamla män, kvinnor och krymplingar känns inte lika komplicerat att ge fast när jag gärna vill ge har jag oftast inte någon lagom summa till hands. Många av tiggarna står i gatukorsningarna och när det blir rött ljus går de runt bland bilar och rickshaws, knackar på fönsterrutor eller gör en gest med handen för att visa att de är hungriga. De kan stå kvar länge om man inte ger och titta bedjande men ingen har hittils varit otrevlig, det är sitt eget samvete man får kämpa med.
Kaxig efter gårdagens lyckade försök att turista på egen hand bestämde jag mig för att åka till en konstutställning med 21 kvinnliga Indiska konstnärer som jag sett en annons för i gårdagens tidning. Med annonsen i handen gick jag ut på gatan för att åka till galleriet i New Friends Colony. Förhandlade pris för resan, efter några försök fick jag ned det från 200 till 100, att få det ‘by meter + 20’ som Beata ibland fixar, lyckades jag inte med. Killen som körde var trevlig och vi gjorde många försök att fråga boende och poliser i området var galleriet låg men ingen visste. Jag bad att bli avsläppt centralt i shoppingområdet och tänkte att jag kunde titta hur området såg ut när jag ändå var där. Vandrade runt på måfå, det verkade som ett rikt område. Många större restauranger och några affärer i  västerländsk stil. Jag såg ett postkontor och passade på att skicka iväg några vykort som legat bortglömda i handväskan så länge att de hunnit få hundöron. Var på väg att åka hem igen när jag såg ett annat galleri som det också var annons för i tidningen. Chintan Upadhyay hade utställning på Gallery Espace. Hade jag inte haft annonsen i handen hade jag nog inte vågat mig in för det såg dyrt och ganska oinbjudande ut. Utställning var konceptuell secondhandkonst som jag tror handlar mycket om det som jag själv funderar över. Materialism, hållbarhet, anonymitet och mening. På detta galleriet fick jag också hjälp att hitta till det ställe som jag varit på väg till från början. Av de 21 konstnärerna var det 2 som gjorde störst intryck. Uppfattade inte vad de hette men båda gjorde textila verk i tradition fast på ett nytt sätt.
Ny förhandling, autorikshaw till lägenheten, en kopp kaffe och så gav vi oss ut för ett nytt försök att shoppa presenter. Denna gång ville jag prova metron. Eftersom vi inte visste var stationen låg tog vi en cyckelricksaw dit. Beata köpte biljetter och förklarade hur det funkar. Man går genom säkerhetskontroller och väskorna scannas. Detta är vanligt också när man går in i parker och varuhus. Männen går på en sida, med manlig vakt och kvinnorna på den andra, där vakten är kvinna. I ena änden på tåget är det ‘women only’, vilket vi valde eftersom det är säkrare. Efter ett byte var vi tillbaka på Connaught Place där luftkonditioneringen och wifin på Starbucks lockade till ett stopp. Shoppingen runt CP är inte så kul så vi drog tillbaka till Paharganj där vi än en gång tittade, valde, funderade och prutade tills vi var så utmattade att vi knappt visste var vi var och det enda vi ville var att åka hem och köpa hämtmat. Det värsta är att jag nog vill gå på marknader imorgon också. Även om det är tröttande så är det lockande och magiskt igen så snart man vilat en stund. Rött och guld,  bilder och mönster, fiffiga saker, smycken och onödigheter och så den ständiga förhoppningen att man skall hitta några klädesplagg som är perfekta i värmen eller den allra, allra bästa presenten till någon därhemma.
Nu är kl 2 på natten och jag har vaknat av buller från gatan. Här är många ovana ljud men det går nog ganska fort att vänja sig för Beata sover som en stock, trots intensiva ylanden från hundarna som skäller mycket men inte alls framstår som så otäcka som jag tyckte första natten.

Publicerat i Okategoriserade

En reaktion på ”Lördag 2014-04-19

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s