En Foohund till mig själv.

Efter att ha målat Foo-hundar till Åsa parallellt med att mina andra bilder mest har handlat om meningen med mitt liv och återblickar till barndom och ungdom, har jag kombinerat de två spåren med att måla en Foohund till mig själv.
Till höger om den stora tratten, med tassarna på rötterna får han mig att tänka att jag kanske inte måste vara så krass. Visserligen blev David krossad, på ett ögonblick, och med det försvann stabiliteten och sammanhanget i mitt liv, men jag kanske skulle kunna vara mindre sträng och välja att tänka som Neta och alla kristna, judar, muslimer, new agare, buddister, hinduister och andra troende människor i världen att det finns någon mening ändå.