Igen och igen och igen


Lusten och flödet finns fortfarande kvar och jag är så glad att jag såg till att ta mig denna vecka.
Den hade gärna fått vara längre, men nu kan jag gå till jobbet imorgon så mycket helare.

En påbörjad skröj och några halvfärdiga bilder ligger och väntar på mig så fort jag får tid igen.

Glad Påsk

Det blev inte riktigt som jag tänkt. Det skulle blivit en rolig ’Glad Påsk’ bild av den typ jag har gjort många gånger förr, som en tribut till våren och livskraften.

I år skulle jag spetsat den med döskallar som en hyllning till David. Alla som kände honom vet nog hur förtjust han var i skelett, zombies och allehanda märkliga saker.

En liten extra döskalle skulle jag också måla in för min nya wf kompis, som trots att han inte ser sig som en scout har spelat många tröstspel med mig under den senaste tunga perioden.

Tyvärr var jag rätt dålig på att måla dödskallar och med känslor som åkte berg och dalbana mellan det ljusa och det mörka blev bilden rätt grotesk. Men så är det ju i livet för oss alla, ljust, mörkt, glatt, sorgligt, spännande, groteskt, hemskt, ljuvligt, stabilt, ömtåligt, …

Skalövningar på drejskivan

Nu har jag skänkt en vecka till mig själv. Det är snart 2 månader sedan jag skrev inlägget punkt som en bekräftelse på ett antal beslut jag tagit. Sedan dess har mycket hunnit ändras.

Min älskade lillebror David dog i en olycka när han cyklade till jobbet. Jag har sörjt och sörjer honom djupt. Det är inte bara David som är borta, alla i min närhet har också drabbats av en egen förlust. Han var ju inte bara min bror, han var ju också en av mina bästa vänner, min dotters morbror och min närmsta väninnas man. Men jag sörjer inte bara, jag är också enormt glad att jag har haft honom och att vi var så äkta i vår relation.

Trots chocken och förlusten lyckades jag stå fast vid de beslut jag tog strax före olyckan och har nu ett nytt jobb att se fram emot och vänskapsrelationer som har växt.

Efter olyckan har jag inte tagit ett stygn, inte målat ett penseldrag och inte rört leran en enda gång, förrän i fredags. Med vetskapen att jag har en hel vecka på mig att hitta tillbaka började jag brodera igen. Sedan har jag börjat måla och dreja och det känns så bra.

Beata får inte så mycket Red Bull som hon vill av oss. Hon har därför börjat träna på att tycka om kaffe. Hon har plockat fram 2 koppar som jag gjorde för länge sedan som hon tycker att kaffet smakar extra gott i. Nu har hon önskat sig fler. Det fungerar som en perfekt motivationsfaktor för mig. Jag räknade inte med att leran skulle sammarbeta direkt eftersom jag inte drejat på väldigt, väldigt länge, men det gick förvånansvärt bra. Känslan infann sig omedelbart, P1 och drejskiva är så vilsamt. Att sätta hänklar roar mig tyvärr lika lite som det brukade.

Målandet är en annan femma, för att måla måste jag ha en ide. En vision om en bild, en symbol, något jag skall använda den till eller ett koncept. Jag får oftast mina idéer när jag målar så det är alltid svårt att sätta igång efter ett uppehåll. I dessa lägen brukar jag plocka upp någon tidigare bild som hade 1000 variationer som jag ville göra men som inte hanns med för att kraften i flödet var för stark.

Nu ville jag göra något speciellt till David och jag har tittat igenom både min gamla webbsida och min blogg efter David-inspiration.  Och då ser jag hur mycket av allt det jag gjort som har del av honom. Om tarotkortleken som han gav mig, om alla symboler han introducerat mig till och alla små saker som han bett mig måla eller göra som har drivit mitt flöde att göra mer och mer och mer. Och jag målar och gråter, målar och minns, målar och njuter, men vet inte vad det skall bli. Rörelsen i handen känns ändå så rätt. Men vem skall jag nu visa det jag gör för. För David kunde jag alltid visa allt, han hycklade aldrig. Tyckte han om något sa han det, gillade han det inte sa han det minst lika tydligt. Det var skönt att veta att han aldrig kände sig tvungen att säga något han inte ville, det gör det också mycket lättare att själv stå för sina egna åsikter.