En kollega undrade vad jag gör med allt …


Svaret blir att jag lägger det på hög. Teckningar, målningar och broderier funkar bra eftersom de är platta och tar liten plats. Keramiken är värre, den är skrymmande så där måste jag tänka lite innan jag sätter igång att göra.



Men det är den skapande processen och tankarna som uppstår då som är viktigt, inte vad som händer sedan. Jag behåller för att minnas och så vet man aldrig, ibland kommer det till användning. Broderierna har jag tänkt använda till lapptäcken men ett täcke syr jag inte förrän jag vet vad jag skall ha det till för då har jag både stängt möjligheter och fått ytterligare ett ting att hantera.
Men nu är det semester och jag har fyra härliga veckor framför mig. Då är jag fri att välja att fördjupa mig och gå in i ett längre projekt utan att behöva bryta koncentrationen för att hålla reda på att jag gör rätt saker. Ingen klocka, ingen almanacka och inga tider att passa. Rätt att ha tråkigt och göra ingenting och möjlighet att försvinna in i böcker och skapande.

Midsommar

Nu är det roligt igen. Jag tecknar med tuschpennor och njuter av att ha brutit ett tabu från barndomen. Av någon anledning, troligen för att mamma eller någon teckningslärare sa så, fick jag för mig att det inte var fint nog att använda tuschpennor. Tuschpennor var för barn och färgläggning av färdiga böcker och det duger minsann inte. Jag har också dissat mina motiv som varande för barnsliga i alla år men det är detta jag tycker om att göra och nu får det vara bra med självkritiken. Andra tabun som jag brutit mycket tidigare som t.ex. att kombinera grönt och blått tog jag itu med redan då jag stötte på dem som tonåring. Andra av mina favoriter, som att kombinera rött, rosa och orange var också ”förbjudna” när jag växte upp.

I våras var jag på en utställning med Julie Nord på Akvarellmuseet i Skärhamn och jag älskar hennes bilder. Hon gör allt det som varit tabu för mig och jag upplever hennes konst som fantastisk. Jag skulle vilja kunna måla som hon kan och jag blir ”avundsjuk” på hennes bildvärld. På samma sätt som jag känner inför de flesta av de konstnärer och illustratörer som jag beundrar mycket.
Men jag har min bildvärld och de figurer och berättelser som kommer till mig och det är ju faktiskt bra nog. Jag lånade dock tuschpennorna från Julie och så småningom skall jag nog försöka gå upp i format också eftersom det gör skillnad. Och jag skall lära mig att måla småfåglar och flickor så sött och hemskt som hon gör fast det är nog ett livstidsprojekt. Just nu tecknar jag på papper som är 42*60 cm stora, det är vad jag klarar att härbärgera i mitt arbetsrum, pennorna går åt och i rasande fart men det är roligt och roligt i bägge bemärkelserna både ro och glädje.

På midsommardagen dök också en ny bekantskap upp i mina bilder. Hon har inte fått något namn ännu men hon är en kvinnlig motsvarighet till lurifaxen. Men så oändligt mycket behagligare att ha omkring sig. Ursprungen ur en blåklocka från min trädgård står hon för det oväntade och uppfinningsrika kombinerat med intuition och medkänsla.

Men nu hinner jag inte sitta framför datorn längre, det finns massor med prickar och streck som jag längtar efter att rita.