Nu har jag damsugit ugnen …

Jag visste det, jag tänkta tanken inte en utan ett tjugotal gånger men ändå satte jag på ugnen utan att kolla om mellanlagret hunnit torka tillräckligt. Mitt arbetsrum är för litet eller jag har för många projekt pågående samtidigt. Man kan se det hur man vill men jag skulle hellre vilja ha ett större rum än färre intressen.

När jag drejar måste jag göra det i den ordningen som jag sedan skall sätta ugnen. Om det står och torkar på skrivbordet är katterna ofta där och ställer till och skåpet som jag har byggt för detta syfte är fullt med andra saker.
När jag satte ner de lite större skålarna på mellanlagret och direkt byggde vidare med ett lager till sa jag till mig själv ‘nu vet du att det kommer att ta lång tid att få detta gods torrt’, ‘det är lugnt’, svarade jag mig själv, ‘det dröjer innan det översta lagret är klart’.
Men jag har gjort såhär förut och det tar mer än en vecka att få lite större saker att torka när de står tätt i ugnen med locket nedfällt.
Igår satt jag hemma och jobbade och passade på att sätta ugnen. Det blir så varmt och skönt och jag var lite frusen. Vid 253 grader började det poffa i ugnen, sedan höll det på rätt länge med poffandet så jag trodde inte att det var mycket som skulle komma ut helt. Men det mesta höll ändå.
Nu när jag har skrivit ned det hoppas jag att jag skall lyssna på mig själv nästa gång, jag har nästan alltid rätt. Precis som när jag sitter och drejar och tänker, nu slutar du annars rasar det. Det har jag börjat lyssna till, nu stannar jag ofta upp och gör en bedömning och fortsätter bara över gränsen om jag vet att jag kommer att vara missnöjd med föremålet oberoende av om det kapsejsar eller inte.

En sak leder till det andra

Allt mitt keramikande och dekalande på sista tiden har sitt ursprung i att Beata önskade sig en liten vattenkanna att ha på sitt rum, hon ville gärna att jag skulle göra den och jag tror att hon blev glad när hon fick den i julklapp. När jag väl har kommit igång är det svårt att sluta och jag bränner ju inte en ugn innan jag kan fylla den. Nu har jag drejat under julledigheten så ugnen är färdig för skröjbränning.

Nytt år samma föresatser …


Nu när Jukka har skaffat en A3 skrivare blir det nytt format på familjens almanacka. Istället för handmålad stor akvarell med inklistrade månader har jag målat mindre bilder som jag scannat och sedan komponerat ihop i photoshop. Om jag skall summera ett år med blogg är jag mycket nöjd. Även om det för det mesta känns som om allt engagemang går till jobbet kan jag ju själv se att jag gör en del annat också. Riktlinjerna som jag satte upp för mig själv funkar rätt bra.
1) Bara lägga upp bilder på mina egna alster.
2) Att inte skriva utan att ha med bild.
3) Att lägga upp så mycket som möjligt av det jag gör.
Den sista punkten har jag lite problem med. Dels är det ibland jobbigt att fotografera så jag ligger lite efter med keramiken. Dessutom tror jag inte att jag skall fortsätta att lägga upp bilder som jag inte är helt nöjd med. Fast jag vet inte, även de mindre lyckade resultaten är del av den kreativa processen. Genom att ha med det i bloggen finns det med i mina minnen av vad jag gjort och vad som har lett till vad.
Namnet ‘Magdalenas kreativa dagbok’ känns så fånigt men jag har ännu inte kommit på något bra så den får väll heta så ett tag till.